Site Overlay

Selmas pappa

En av mina kollegor, Lena Larsson har uppmärksammat och skrivit ett öppet brev till Migrationsverket om historien om Selma. Selma är ett år. Hon bor med sin mamma och med sin pappa. Men snart kanske hon bara får bo med sin mamma. För Migrationsverket tycker att det räcker med en förälder. Och därför vill de skicka tillbaka honom till sitt hemland som han flydde från. Trots dödshot. Trots att han kanske inte kan komma tillbaka.

Ibland kan man som människa göra skillnad. Gör skillnad. Skriv under namninsamlingen.  Sprid Selmas  hela historia och läs intervjun på Aftonbladet. Skriv något på twitter #selmaspappa. För nu är de banne mig inte kloka på det där verket.

Foto Lena Larsson

Lena Larssons öppna brev till Migrationsverket.

—-

Hej Sara,

Du vet säkert inte vem jag är, men våra vägar har korsats en gång den här vintern. Jag har bloggat om familjen Larsson Khanzadpor på vinst och förlust. Ända sen dagen jag först träffade dem. Arga, vädjande blogginlägg. Vi har slitit som djur med att sprida och få underskrifter till en PROTESTLISTA. En lista som Emma skickat till migrationsverket – varje dag. Gissar att du inte sett den? Har du sett alla namn på listan? Eller mina blogginlägg för den delen?

Jag däremot, läste din kommentar till Emma, Adel & Selmas fall i AFTONBLADET. Den där kommentaren där du sa att Adel hade kommit hit olagligt och det är besvärande för hans fall. Gör inte alla flyktingar det? Kommer in olagligt alltså. Är det inte den olagliga flykten som gör det till just en flykt? Hade allt varit aviserat, stämplat och klart i passet kanske man egentligen inte behöver komma någon annanstans? Vad vet jag, men tycker bara det låter logiskt. Flykt/smyga/ljuga/springa. Allt hänger ihop på något vis. Som att flykten är en konsekvens av ett riktigt otäckt skarpt läge. En reaktion mot ett hot. En fara för sitt liv. Flykt är något både du och jag har noll erfarenhet av. Vi vann i livets lotteri. Vi föddes i ett land där man t.ex. har rätt att skriva de här raderna.

Det var inte bara den kommentaren som lämnade mej frågande och uppgiven. Det var det där du sa om att migrationsverket inte tycker pappor är så viktiga:

– “Det finns undantag när man har småbarn, eller om barnet påverkas negativt av att inte vara med sina föräldrar. Men nu finns det faktiskt en mamma i Sverige, och då blir det svårt att överklaga på den punkten.”

Har du barn Sara? Om du har det, anser du att deras far är så oviktig att det inte spelar någon roll om han lever eller dör? Anser du att de kommer få det minst lika bra om han försvinner? Att det inte kommer skada dem? Har dina barns far ingen funktion alls i er familj? Älskar du honom? Kan du föreställa dej att han blir fängslad, slagen kanske dödad utan att du får en klump i magen? En skenande puls? Kan du ens föreställa dej?

Jag vet. Det här är väldigt personliga frågor, men jag MÅSTE ställa dem. För du är en människa precis som Adel. Inte en siffra i statistiken. Om du stod inför samma situation som Emma, Selma & Adel skulle inte du vilja visa för domaren att er familj visst är värd något. Att ditt barn faktiskt skulle fara illa utan sin far. Att deras liv kan slås i spillror. Skulle inte du vilja visa din familj för den för dej ansiktslöse domaren? Se honom/henne i ögonen? Tala med honom? Skulle inte du vilja att han eller hon skulle ställa de där riktigt personliga frågorna?

Emma, Adel & lilla Selmas öde avgörs om ett par veckor. Deras överklagan tas upp i en domstol – där de inte får närvara. De tillåts inte föra sin egen talan för deras lilla familj. Eller för Selma som bara är ett ynka år gammal. Är ett enda år verkligen all tid ni kommer låta henne få med sin far. Om inte Emma och Adel får föra hennes talan, vem ska beskydda henne då? Svenska staten har uppenbarligen inget intresse av att hjälpa henne. Nu berövas familjen Larsson Khanzadpor rätten att ens tala. Är det demokratiskt tycker du?

Är det för att det blir lättare om man slipper se människan bakom sifferstatistiken som de gör att de inte få komma? Det blir kanske lättare att fatta ett beslut om att slå en familj mitt itu om man slipper se dem i ögonen när man gör det?

“Nej han verkar skum, han kanske bluffar. Kan han bevisa att han blir hängd? Har vi ringt Iran & frågat? Nej, skit samma. En pinne till i statistiken. Ut med honom. NÄSTA!”

Är det därför de inte får komma? Är det därför de inte ens beviljas rätten att förklara hur ont det gör. Hur rädda de de är.

Om du visste att du har en dryg vecka kvar till domen. Och du har nekats chansen att få komma och prata med domaren för att rädda livet på ditt livs kärlek. Hur skulle du må? Skulle du sova om natten? Skulle du desperat vilja få chansen att i alla fall träffa den där domaren? För att visa att du har ett ansikte. Att du finns på riktigt.

Hur känns det? Känns det?

Lena Larsson, Stockholm 2013 01 19

Leave a Reply

Your email address will not be published.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.